Ett litet samhälle längst in i Hardangerfjorden och vid foten av Hardangervidda.

Infarten till Eidfjord, ca 1890

Längst in i Hardangerfjorden ligger det lilla fjordsamhället Eidfjord. Enligt sägnen blev Eidfjord helt avfolkat i samband med den stora pesten under 1300-talet. Bygden benämndes då som Øyfjord eller Ødefjord. Men i källor från mitten på 1300-talet kallas bygden Eidfjord.

Infarten till Eidfjord

Lämningar från förhistorisk tid finns på flera platser i Eidfjord kommune , dels låglandet nere vid fjorden, men också uppe på Hardangervidda. Från tiden innan järnåldern (500 f.Kr.-1300 e.Kr) finns bara enstaka föremål bevarade men varken gravplatser eller bostäder från sten­åldern eller bronsåldern har hittas i Eidfjord. Från järnåldern finns det en hel del bevarade fynd, både gravplatser, fångstgropar och anläggningar för utvinning av järn.

Eidfjord sett från Middagsnuten (ca 1200 möh)

Fjorden har alltid varit viktig för Eidfjordingarna. I gamla tider var fjorden och båten det enda kommunikationsmedlen i Hardanger och det enda sättet för en längre resa. Vikøyra i Eidfjord, området vid älvens Eios utflöde i Hardangerfjorden är värdelöst för jordbruk. Denna plats har istället använts som plats för båthus av gårdarna på Lægreid i Vik. Området kallas Gamlenausta beroende på att här fanns de första båthusen och än idag används området för samma ändamål. Enligt muntlig sägen i bygden skall den äldsta bosättningen ha legat på Hereidsmoen. I början 1980-talet utforskade arkeologer detta område och fann i kulturlagren spår träkol och skärvor ifrån lerkärl från långt tillbaks i tiden. Träkolet daterades till äldre järnåldern men någon ytterligare undersökning har därefter inte gjorts. Kanske låg i alla fall den första bo­sätt­ningen i bygden just här.

Panoramabild över infarten till Eidfjord 

På högplatån Hereid finns det kring 400 gravar från järnålder. Detta är den största före­komsten av vikingagravar i Norge och arkeologerna finner det uppseendeväckande att det finns så många gravar just här. För två tusen år sedan var det få som fick sin gravplats utmärkt men tyvärr saknas resurser för vidare utgrävningar. Ett gravfält av den här storleken antyder att det bott många människor över en längre tid här. På bägge sidor av Eio, älven som rinner igenom samhället, ligger det stora åsar av sand och grus som lämning efter den sista istiden för 10 000 år sedan. Bägge älvterasserna har namn efter de gårdar som finns där. Öster om älven finns Hereidsterrassen, medan Lægreids­terrassen ligg på den västra sidan. Sitt nuvarande utseende har terrasserna fått efter land­hävningen och sänkningen av havsnivån efter istiden samtidigt som älven eroderat sig ner i de lösa grusmassorna. I motsats till terrassen på Lægreid är den på Hereid helt bevarad och ett vittnes­mål om hur högt havet en gång nådde då isen tinade undan.

Området på Hereidsterrassen har brukats av människor sedan förhistorisk tid och ända fram till nutid. Det är inte många platser där det finns bevarat mänsklig aktivitet från olika tidsepoker som här. På den norra delen av terrassen finns spår efter senare tids jordbruk, här finns bara enstaka förhistoriska gravar men kulturlandskapet framstår här tydligt. De gamla stenmurarna tillsammans med de öppna åkrarna ger en bild av jordbruket i svunna tider.

Eidfjord kommune har anordnat en kulturpromenad runt Hereidsterrassen. Längs efter promenaden finns numrerade informationsskyltar vid de förhistoriska och historiska minnesmärkena. Promenaden tar ca 1 timme och är lagom ansträngande. Flera fina nygjorda och skyltade promenadstigar finns i bygden sedan något är, b la kan man gå runt Lægreid och den turen tar 30-40 minuter i stillsamt tempo.

Hereidsplatån på våren

Hereid på vintern 

Det finns flera gamla byggnadsverk bevarade i centrala Eidfjord. Exempel på detta är Heggjagarden som namngivits efter Nils Olsen Heggen (1690-1761) och byggdes 1720. I denna byggnad låg Eidfjords första gästgiveri och man fick utskänkningstillstånd 1800. Huset ligger alldeles invid fjorden och har i senare tid använts som postkontor. Sjøhuset tillhör Heggjagarden och byggdes i 1853. Under åren har Sjøhuset använts som lanthandel och bageri.Det fanns två andra ställen som hade utskänkningstillstånd under 1800-talet. Dessa hette Grauthaug och Supahola och låg i Vik nere vid den gamla stenhuggarkajen.

Heggjagården

Den gamla kyrkan

Den gamla kyrkan i Eidfjord är en stenkyrka som var färdigställd kring 1309. Enlig sägnen byggdes kyrkan av Rike-Ragna för att sona sina synder. Enligt sägnen levde Rike-Ragna tillsammans med sin druckne man på Sæ i Simadalen. Bakom ryggen kallades hon för Ille-Ragna då hon ofta var elak mot mannen. En gång skulle dom på stadsbesök och rodde över Krossfjorden. Rike-Ragna lämnade sin berusade man på en liten kobbe för att några dagar senare kunna hämta upp honom på hemvägen. Då floden kom sköljdes mannen av kobben och försvann för alltid.

Den gamla kyrkan

Så för att slippa en lång och ansträngande botsvandring på pilgrimsvägen till Santiago de Compostela i Spanien lät Ragna istället bygga denna kyrka. Kyrkan vigdes till pilgrimernas beskyddare aposteln Jakob. Eidfjords gamla kyrka är den äldsta jakobskyrkan i landet.Så illa slutade denna färd och som bot för Rike-Ragnas synder fick Eidfjord en ny kyrka.
Rike-Ragnas gravsten finns vid korets vägg. På den finns en bild av aposteln Jakob med en knäböjande kvinna framför sig. Kvinna sträcker fram en kyrkmodell med torn och på stenen står det skrivet ”Her kvilir Ragna Asolfsdotter er dessa kirkju let gjera er hennar artid (dødsdag) jolapta ”. Kyrkans stenmurar är som bredast 1,67 m och inredningen är enkel och inte speciellt bekväma. Vid ingången till varje bänkrad finns i tjock dörrbjälke, här knäböjde kyrkobesökarna innan dom tog plats i bänken. Man hade fasta sittplatser som var utmärkta med bomärken.
Predikstolen är troligen från 1613 och har ett infällt måleri med ett latinsk citat ”Sæle er dei som høyrer Guds ord og tek vare på det”. Dopfunten är från 1680 och uthuggen ur kleberstein. Klocktornet är en senare tillbyggnad och här finns en stor och en liten kyrkklocka. Den mindre bär inskriptionen ”I Herrens år 1502. Eg heiter Maria”. Kyrkotornet och likaså vapenhuset har byggts till senare.

Vägutbyggnaden

Sannolikt var det vägarna genom Sima-och Hjølmodalen som användes får att komma upp på Hardangervidda. Den regelmässiga trafiken genom Måbødalen tillkom under senare tid. Det var så sent som i slutet av 1700-talet som den första kända bron över Bjoreio i Måbødalen byggdes och Måbøgaldane, eller trappstigen i Måbødalen, blev sannolikt iordningställd 1786.

Panorama över Måbødalen (vä) och Hjølmodalen (hö)

Det finns fog att tro att stigarna i Måbødalen endast användes av den lokala befolkningen till och från fäbodvallarna under 1500-talet och framåt. De två mest kända av dessa är Kyrkjeskori och Timberløypa. Den sistnämnda tros vara den huvudsakligen använda stigen från slutet på 1800-talet framtill att turiststigen blev klar.

Måbøgard och stigen mot Måbøgaldane

Dessa gamla vägar från Eidfjord över Hardangervidda har ingående diskuterats av vägvisaren och lokalhistorikern Per Meyer Bremnes. Denna fastslår att den egentliga Nordmannaslepan gick över Hjølmodalen och vidare mot Tjukka­skog och Berastølsdalen. Det var gott om såväl utländsk som inhemsk turism som ville se och uppleva Vøringfossen.
En av de första namngivna utländska besökarna var L. Lloyd vars besök hit dokumenterades 1826. Henrik Ibsen skall ha passerat Vøringfossen vid en tur över Hardangervidda 1856. Ibsen gjorde faktisk en laverad blyertsteckning av färden genom Måbødalen. Från att först ha varigt sporadisk så ökar nu turisttrafiken successivt.


 

Hjølmotunet med ett antal övergivna gårdar

Eidfjord får 1862 en egen ångbåtshamn och 1872 är turiststigen fram till foten av Vøringfossen klar. Den 22/7 1872 invigs den nya stigen av dåvarande svenske unionsprinsen Oscar (sedermera kung Oscar II). 1891 blir Eio bro klar och Fossli hotell öppnar och tar emot sina första besökare.

Vid foten av Vøringfossen
 

På kanten till Måbødalen och Vøringfossen tronar Fossli hotell

F

Foten av Vøringfossen slutet av 1800-talet
  

Den gamla stigen in mot Vøringfossen, slutet av 1800-talet.

För mer än 200 år sedan var färja det vanligaste kommunikationsmedlet mellan Eidfjord och øvre Eidfjord. Befolkningen ansåg att färjekommunikationen var för dålig och kring 1870 ansökte man om att få bygga en väg mellan samhällena. Söknaden blev emellertid avslagen då man menade att detta projekt var det ogörligt pga av de lodrätta fjällen som stupade ned i fjorden. Till slut ger Vegdirektoratet vika för lokalbefolkningen önskemål och byggandet av en väg invid Eidfjordvattnet påbörjas. Arbetet med vägen var långt ifrån enkelt och ofarligt. Vägarbetarna fick klänga högt upp på de lodrätta fjällväggarna, fastsatta med linor som fästes med bultar i fjällväggen. Där hängde de hamrade på berget medan slagen ekade mellan bergväggarna.

Parti av den gamla vägen mellan øvre Eidfjord och Eidfjord

Det berättas om en stor sprängolycka som kunde ha slutat riktigt illa. Man hade borrat 11 spräng­hål som vart och ett fylldes med två kilo sprängämnen. Sprängeffekten blev långt större än vad någon hade väntat och 5000 kubikmeter sten lossnade plötsligt och föll ned på det isbelagda Eidfjordvattnet. En vattenfontän på 85 meter slungades upp på nedslagsplatsen och svallvågorna bröt isen i småbitar och rekylerade och slog på ett ställer upp sex meter helt till vägbanan. Hade inte isens tyngd dämpat svallvågen kunde 20-30 vägarbetare riskerat att sköljas med ut i det iskalla vattnet.

Parti av den gamla vägen mellan øvre Eidfjord och Eidfjord

Trots de svåra arbetsförhållandena blir vägen mellan Eidfjord och øvre Eidfjord klar 1891, man har då sprängt 25 meter tunnel och 90 meter halvtunnel. Dessa bägge tunnlar gör anspråk på att vara de första vägtunnlarna i Norge. Efter den svenske kronprins Gustavs (sedemera Gustav V) besök i Eidfjord och Vøringsfossen 1898 hugger konstnären Nils Bergslien in monogrammet till pappan kung Oscar II över tunneln. Såväl monogram samt tunnel finns kvar idag. Vidare färdigställs och invigs nuvarande Måbø bro 1904 och året efter blir vägen till Måbøvattnet klar. Först ett decennium senare (1915) byggs vägen upp till Måbøberget (Fossatromma) och två år (1917) senare når vägen fram till Garen.

Bergsliens monogram till Oscar II
 

Panorama øver Oskar II:s tunnel och Eidfjordvatnet 

Oskar II:s tunnel från andra sidan från slutet av 1800-talet

Vägen genom Måbødalen är fyra km lång och har fem stycken hårnålssvängar. Bredden varierar mellan 2,5 till 4 meter och den maximala stigen är 1:12. Den begynnande turismen avstannar beroende på utbrottet av det första världskriget 1914 men då kriget slutar 1918 kommer utländska besökare åter i ökande skala, Man övergår 1920 från hästskjuts till biltrafik och 1928 är står vägen över Hardangervidda klar ända till Haugastøl.

Måbø bru

Byggandet av en ny riksväg (RV 7) startas och1969 är Dalbergtunneln (den översta av sammanlagt fyra tunnlar) klar och 1986 är samtliga tunnlar klara och den nya vägen kan tas i bruk. Tunnlarna heter Kvernhushaug, Måbø, Storegjel och Dalbergtunnlarna. Den gamla vägen är helt intakt och blir underhålls av Statens vegvesen. Den gamla vägen är nu en del av Måbødalens kulturlandskapsmuseum och Riksantikvarien avser att kulturminnesmärka detta unika vägpartiet. Längre ut i fjorden byggs också vägar. 1930 står vägen klar mellan Eidfjord och Erdal och 1939 når den fram till Bu.

Den gamla vägen ner genom Måbødalen…

…slingrar sig ned mot Hardangerfjorden

Bergslien

Panoramabild från Bergslienkorane

På Quality Hotell Vøringfoss har Eidfjord kommunen ett galleri som man driver och äger. Här finns konstverk av målaren, tecknaren och bildkonstnären Nils Bergslien (1853 – 1928). Bergslien föddes i Voss men utbildade sig i Christiania (1871 – 72) och i München (1876 – 79). Han flyttade till Eidfjord 1887 där han bodde och verkade fram till sin död. Nils Bergslien var en nationalromantisk kunstnär, och hämtade inspiration från både sägner, äventyr, norgehistoria och det västnorska fjälllandskapet.

Bergslienkorane

Kjeåsen

Ingången till Simadalen och Simafjorden. Fjällutlöparen i höger bildkant kallas för Stava­neset. Högt ovanför Stavanes på Simafjordens andra sida ligger gården Kjeåsen på det flata partiet i de annars så branta fjällen.

Ingången till Simadalen

Den vilda och vackra Simadalen har varit drabbad av ett flertal stora översvämnings­katastrofer frånsett de vanligt förekommande snö-och stenrasen. De första översvämningarna finns beskrivna så tidigt som 1736 och 1793. Den senaste översvämningen inträffade den 10 augusti 1937. Vattentrycket i Demmevattnet pressade vattenmassor under Rembedalskåka och vidare genom Rembesdalsfossen. På några få timmar forsade 40 miljoner kubikmeter vatten ned i dalen och drog med sig stora mängder av grus och sten. Runt ett tjugotals hus drogs med av rasmassorna, tillsammans med skog, åkrar och broar. Som tur var inträffade katastrofen under dagtid så att människorna som levde i Simadalen hann sätta sig i säkerhet.

Simadalen från ovan

Dalens befolkningen hade observerat att vatten rann ut från ett hål längre ner i fjällsidan. Redan efter ett par dagar hade bildats en större spricka i fjället, och därmed ökade också vattenmassorna, som började rinna ner genom dalen. Nästkommande år inträffade samma katastrof igen. Därefter byggdes en dräneringstunnel till botten på Demmevattnet.

Demmevasset ses tvärs över Simadalen

Rike Ragna som enligt sägnen lät bygga den gamla kyrkan i Eidfjord sägs ha bott i Sima­dalen. Enligt samma sägen blev hennes fäbod Smørblindo svept med av vattnet som straff för att hon tog livet av sin man.

Från Simadalen går också flera gamla vandringsleder och handlingsvägar som leder upp på Hardangervidda. Den äldsta av dessa är Austmannavegen utgår från Tveit och går upp till Istjørnane. Längre in i dalen går den slingriga Bakkalaupet och längst in i dalen den branta och skredutsatta Andersstigen med omkring 1700 trappsteg.
Stigen upp till Kjeåsen har sin början vid fjordutloppet från Statkraft till höger i bildkant. Stigen går i fjordhöjd ca 500 meter för att sedan förlöpa brant uppåt från övernattningstugan vid Kjeneset.

Stigen till Kjeåsen (ungefärlig sträckning)

Bror Ekström beskriver i sin bok Folket på Kieåsen sin och fruns bestigning av stigen till Kjeåsen. Det första besöket på Kjeåsen gjordes 1951. Vid denna tidpunkt var älven Åsaåni ännu inte reglerad. Vid ett tillfälle anger Ekström älvens bredd till ett 60-tal meter.

Bokens framsida 

Från gården Sæ går man förbi Statkrafts utlopp av iskallt fjällsjövatten i fjorden. Stigen går därefter igenom ett litet skogsparti alldeles vid fjorden. En liten träspång fastbultad i urberget underlättar sedan passagen vidare. I vänster bildkant skymtas Kjeaneset med den gamla över­natt­nings­stugan. Innan vi når fram till Kjeaneset passeras en liten naturlig källa med gott och drickbart vatten. Här är det lämpligt att fylla på sin vattenflaska. Ännu så länge är turen inte ansträngande. Området vid över­natt­nings­stugan kallas Nausturen och består av ett stort område med stora, nedrasade stenar. Härifrån fortlöper stigen vertikalt och ett ansträngande äventyr kan börja.

Början av Kjeåsenstigen

I bakgrunden ser vi fjälltoppen Øktanuten (1284 möh): Denna topp finns på Eidfjords södra sida och är den högsta av de toppar som omgärdar Eidfjord.

Øktanuten

Vy från Øktanuten mot Kjeåsen och Simadalen.

Nedom och strax till vänster om Øktanuten anas Ulvkjeftskaret. Denna topp har en meterstor spricka bakom sig och genomgår årliga mätningar.
Numer är det inga svårigheter att följa stigen till Kjeåsen då den är väl utmärkt med stora röda T som är målade på stenar med korta mellanrum.

Stigen går genom rasparti innan man går över Åsaåni

Efter endast några hundra meter av förhållandevis lätt stigning når vi fram till Helleren (hällen). Detta är en liten grotta som är övertäckt av ett stort, platt klippstycke. I forna dagar använde folket på Kjeåsen den som förvaringsplats för material som man inte förmådde bära med sig till Kjeåsen.

Helleren

Stigen snirklar sig vidare genom ett stort område med nedfallna klippblock. Här får man ta sig i akt hur man placerar fötterna. Efter ytterligare några hundra meter når vi fram till resterna av älven Åsaåni. Idag är älven i stort sett torrlagd efter utbyggningen av vattenkraften. Idag finns en smal och något ostadig spång som underlättar passagen av Åsaåni. Även här kan man ta tillfälligt i akt att fylla på vattenflaskan då det blir ont om möjligheter längre upp.

Spång över Åsaåni

I bakgrunden skymtas den nordöstra sidan av Simadalsfjorden. Invid fjällets fot går vägen från Eidfjord in till Simadalen. På våren är vattnet i fjorden hänförande turkosgrönt beroende på
Två mil rakt österut ligger Hardangerjøkulen som är en av Norges sex. största glaciärer med en areal på 73 kvadratkilometer. Rembesdalskåka som är en sydvästlig utlöpare av Hardangerjøkulen och avrinner i Rembesdalsvatnet och Simadalen.
Ytterligare 150-200 m längre upp når vi fram till Storskaret. Detta är en platt avsats ca 5 m lång och en m bred. Hit når vi alldeles innan stigen korsar Berget. Storskaret är bara en naturlig fördjupning i terrängen där det finns en bänkliknande sten som inbjuder till vila. Härifrån bär det brant uppåt över berget tills stigen når fram till en av de mer obehagliga passagerna.

Storskaret precis innan Stokkeberget

Här går stigen över en bred och sluttande berghäll. Fram till för några år sedan låg här endast några blågråa stockar men nyligen har övergången förstärkts med nya friska och breda plankor. Konstruktionen hålls på plats med kraftiga metallbultar som är stadigt infästa i den mörka och branta berghällen. Övergången är ett tiotal meter lång och man har god hjälp av det kraftiga repet som är fastsatt på översidan av passagen. Lutar man sig mot berget, håller i repet och ser vad man sätter ned fötterna så är risken för att falla minimal.

Stokkeberget

Ekströms första möte med Stokkeberget slutade på följande sätt; ”På ungefär 300 meters höjd kom vi helt plötsligt till platsen där stockarna låg och satte oss ned på en liten avsats för att närmare beskåda dem. Framför oss hade vi en långsträckt, absolut slät och kall fjällvägg som stupade brant ned. Med en svag lutning låg stock efter stock, som vilade på järntenar, vilka en gång i tiden på något egendomligt sätt borrats in i den hårda graniten. Stockarna så ut att vara mycket gamla och halvruttna och alltsammans verkade kunna falla ner vid minsta överbelasting.”
 

Passagen över Stokkeberget samt stegar

Denna gång vände Ekström medans hans fru Bojan fortsatte. Efter att ha gått ned till fjorden, rott över till bilen som stod parkerad på andra siden fjorden och där stärkt sig med en improviserad måltid återvände Ekström till Stokkeberget. Denna gång stålsatte han och tog sig direkt över utan att betänka sig innan.
Ekström berättar så vidare; ”Högre upp var en avsats som blev smalare och smalare. Jag tittade ner i bråddjupet och ryste till. Samtidigt kände jag något kallt ila längs ryggraden och fick en salt smak i munnen. En plötslig matthet i hela kroppen kom med ens över mig, och jag märkte att jag började få svindel.”

Här vände han igen och tog sig ned på en platå ett tiotal meter längre ned för att vila för att några timmar senare vakna av att frun ropade hans namn.
Här syns sedan stigen bära vidare uppåt längs en stadig trästege med starkt rep att hålla sig i. En bit upp på stegen syns passagen över stockarna den branta berghällen ovanifrån.

På bilden kan man notera trappsteg av sten som lagts dit i forna dagar för att underlätta uppstigningen. Här finns också Kilden (källan) med friskt vatten som rinner upp ur marken ur en naturlig källa. Här kan det vara lämpligt att vila och dricka sig otörstig innan den ansträngande turen fortsätter vidare uppåt mot Klypet (nypet).

Klypet

Här går stigen vidare genom en bergsklyfta som blir allt trängre och det finns en hel del löst grus och småsten som kan falla ned om man inte är försiktig. Härifrån finns en historia om en av de unga kvinnorna som en gång levde på Kjeåsen. På vägen hem halkade hon till och höll på att förlora balansen men dessbättre föll hon aldrig då hennes ena fot nöps fast mellan några klipputskott. Därav namnet på denna passage. Vi är nu på ca 300 m.ö.h.

Klypet med utsikt ned mot fjorden

Ekström beskriver Klypet med följande ordalag; ”Helt oväntat stod vi inför en djup rämna i fjället som gick rakt uppåt. Rämnan var ett par meter djup och kilformad, där några stenar hade inkilats som små trappor. Stödjande oss med en hand på vardera sidan, gick vi upp för de egendomliga trapporna och kom till en avsats där vi stannade för att pusta utNågonstans från nära håll hördes ett kraftigt brus av vatten.”

Halvgjengehelleren

Halvgjengehelleren eller halvägshällan ligger just ovan Stokkeberget. Stigen leder direkt in i öppningen på grottan som täcks av en jättelik berghäll. Grottan som bildas är tämligen stor och en vuxen man kan utan svårigheter stå upprätt. Här kunde invånarna på Kjeåsen förvara både utrustning och matvaror som de inte kunde föra med sig vidare.
 
Paret Ekström återvänder året därefter och beskriver vid detta tillfälle Halvgjengehelleren på följande sätt; ”På ungefär 400 meters höjd kom vi plötsligt in i en grotta, eller kanske rättare sagt någonting som liknade en stor veranda, som var cirka två meter bred och fyra meter lång. Taket var ett ofantligt stenmassiv, som hängde ut för fjället, och utåt fjorden var det fri sikt.”

Från Halvgjengehellereren är det inte långt till Oddetrappen. Denna korta och branta stentrappa sägs ha byggts av Eidfjordingen Odd Prestegarden som bodde på Lægreid. Den ursprungliga stentrappan är nu överbygd med en stabil trätrappa.

Oddetrappen

Det är sannolikt sin upplevelse här vid Oddetrappen som Ekström utrycker så här; ”Sakta, sakta gick vi vidare, kom till en lång stege som gick rakt uppåt, alldeles intill fjället. Vi stannade båda och satte oss ner för att vila på nytt. Hela tiden satt jag och stirrade blint på den halvruttna stegen. Då och då kastade jag en blick ner mot djupet under oss.”
Detta år hade förutseende nog att ta med sig en 40 meter lång lina. Bojan går före, förankrar lina och med hjälp av denna lyckas Ekström ta sig upp för Oddetrappen. Sedan är det inte långt till Eiketrappan (Ektrappan) som har fått namn efter en stor ek som växte just i närheten. Denna trappa sägs vara bygd av två svenska arbetare. Endast ett kort stycke härifrån finns Åstahelleren. Denna har fått sitt namn efter en gammals kvinna som sägs ha sökt skydd på Kjeåsen för länge sedan. Åstahelleren är tämligen stor, ca 2 x 4 meter med utrymme för en vuxen man att stå upprätt. Även denna grotta användes som förvaringsplats.

Stigen går nu vidare emot Skredet och sedan mot Brudeskaret (brudklyftan). Från bägge ställen är utsikten hänförande. Historien förtäljer att Brudeskaret fått sitt namn då en blivande brud stannade här för att vila innan giftermålet på Kjeåsen. Nästa anhalt är Skartrappen.

Skredet

Skartrappen är en brant stentrappa som svänger 90 grader åt vänster. Trappan sägs vara byggd av folket på Kjeåesen för att underlätta passagen av ett svårt parti på berget. Stigen går vidare och efter Skartrappan är utsikten hänförande. Skartrappen Skartrappen är den sista svåra passagen som Ekström har att ta sig förbi innan han når upp till Folket på Kieåsen. Han skriver så här; ”Goda himmelska makter, skall vi gå där utbrast jag! Rakt över oss sträckte sig en vass ryggås i en vid båge uppåt. På denna ryggås var lagd en trappa av oregelbundna stenar, och varje sten var lagd så, att den ena band den andra, ofta stödda av mindre stenar och utan att något som helst bindemedel hade använts. Jag förstod genast, att om en enda av dessa stenar lossnade, skulle hela härligheten störta ned. Om den trappan kunde hålla, tänkte jag, ja då hade Folket på Kieåsen gjort ett mästerverk av byggnadskonsten.”

Skartrappen i närbild

Denna del av stigen kallas för Minene (gruvorna). Här har det tidigare varit en svår passage av berget. Invånarna på Kjeåsen har därför borrat in bultar i berget och huggit ur grova fotsteg. Vid Minene sipprar det ofta ned vatten som gör berget halt och förrädiskt.

 Minene

Strax därefte nås Nautskarene (boskaps bergsklyftan). Detta område ligger alldeles innan kammen till gårdarna på Kjeåsen. Här är terrängen vänligare och området användes som bete för besättningen av kor och får.

Nautaskarene
Vi befinner oss nu på ca 500 meters höjd och utsikten från Nautskarene är mer än hänförande. Långt där nere ligger den jadegröna Simadalsfjorden och utan att överdriva kan man säga att vandringen verkligen har varit färdens mål.

Nautaskarene

Så är vi uppe efter en ansträngande vandring. Framför oss ser vi slutet av stigen som leder fram till gårdarna på Kjeåsen.

 Två av gårdarna på Kjeåsen

Vy över Kjeåsen från stigen till parkeringen

Det tar ca en timme i raskt tempo att klättra från fjorden upp till gårdarna på Kjeåsen. Den som vill göra det bekvämt för sig kan ta bilen både och och ned genom den tunnel som byggdes i samband med vattenkraftsutbyggnaden på 70-talet. En av gårdarna bebos fortfarande året runt. Den normat tränade vandraren  klarar utan problem med att gå bodde upp och ned till Kjeåsen på 3 timmar. Har man anlag för svindel finns det tveklöst några partier där det kittlar en del i magen.

Utsikt mot Stavanes och Eidfjord 

Kryssningkajen

För några år sedan färdigställdes kryssningskajen invid Quality Hotel Vöringfoss. Man kan nu ta emot de största kryssningsskeppen invid kajen. För två år sedan besökte världens näst största kryssningsskepp Eidfjord och i år har man haft besök av 65 kryssningsskepp i varierande storlek. 
 

Queen Mary II under besöket 2005 (foto Randi Tang Riber)

 

AidaBlu 2006   

Från ovan

Har man tur kan planet mellan Oslo och Bergen passera precis ovanför Eidfjord.

Eidfjorden och Simadalsfjorden från luften 

Eidfjord samt Simadalen skymtar centralt i bilden

Turförslag

Hereid runt, ca 1-1,5 timme i makligt tempo.

Kjeåsen. Bil ca 10 min in till Simadalen. Fri parkering. Att gå upp och ned tar ca 3 timmar, nedturen ganska ansträngande för knäleder. Har man flera bilar kan en köra upp genom tunnel och ställas på parkering. Parkering samt att köra genom tunnel utan kostnad.

Måbøtrapporna. Parkera gratis vid Måbømuseum. Gå upp de gamla trapporna (ca 1-1,5 timme), sedan över fjället till Fossatromma ( 1 timme) och ned den gamla bilvägen (1-1,5 timme). Man kommer fram till parkeringen vid Måbø museum.

Den gamla bilvägen mellan Eidfjord och øvre Eidfjord. Ca 5 km, tar ca 1 timme att gå. Passage av några tunnlar utan belysning men man klarar sig fint utan ficklampa.

Hjølmodalen. Följ den vindlade grusvägen till topps, ca 3-4 timmar upp och ned.